Mina syskon

Helena är precis en sådan storasyster som alla borde önska sig. Hon har (nästan) alltid låtit mig vara med henne och hennes vänner och Helena har alltid gett mig stöd när det behövts.  Hon har till och med varit med mig till sjukhuset två gånger, fast hon hatar allt som har med sprutor och läkare att göra! När hon flyttade till Örebro var jag och pappa med och hjälpte till. Den första natten sov hon och jag i hennes säng och på morgonen sa hon att jag skulle lämna min tandborste, för jag fick komma till henne när som helst! Det var mycket sorgligt att säga hej då när vi åkte därifrån, men jag vet att hur långt vi än har till varandra så finns hon alltid där för mig, och jag för henne.

Emilie har gett mig mod till att våga göra saker och viljan att ta dagen lite som den kommer. Vi delade rum när vi var yngre, vilket var mycket roligt och samtidigt jobbigt. Mest jobbigt var det nog för morgontrötta Emilie som många gånger väcktes av att jag sjöng eller klättrade upp och ner för stegen på våningsängen lite extra högt om mornarna. Första kvällen när vi fick varsitt rum var jag lite nervös så min söta lillasyster sov inne hos mig i alla fall. Emilie har alltid varit snäll men under vår tonårstid var det nog mycket hormoner som svallade och vi var otroligt osams om nästan allt! Men när jag flyttade till Fellingsbro blev allt bättre och vi blev goa vänner igen. Jag minns hur svårt det var att säga adjö när hon och Martina skulle åka iväg på deras 3 månaders resa i södra Asien, jag saknade hennes redan innan hon hade åkt! Emilie får mig jämt att bli glad och jag vet att hon också finns nära fast det är många mil emellan oss.