Jag har inte haft mitt definivt sista ögonblick än. Den stunden vet jag inte när den sker, och det är ju tur! För tänk vilken ångest att veta när man ska dö! Jag skulle inte koncentrera mig på att leva, bara bli stressad över allt jag vill göra och alla jag vill träffa och att jag efter det ögonblicket inte får något mer. Det är liksom bättre att inte veta när döden kommer...

(Döden pratar med en annan knutte i Good omens av Terry Pratchett och Neil Gaiman)

 

Jag har som ambition att lyssna på mig själv och göra det som känns bra. Kan tycka att jag bör kämpa lite mer med denna ambition, för det är svårt att förverkliga den många gånger. Man hör ju så mycket mer än sig själv.

Just nu saknar jag mina vänner och mina systrar. Sitter i vår nya soffa och skriver ett inlägg för jag har inget bättre för mig. Vet inte om det är någon som läser min blogg... men det är ändå en slags sysselsättning. Något att göra. När det är såhär segt att gå hemma är det lätt att sakna sina vänner och sina systrar. För dom är ju så bra! Men i helgen ska vi till Stockholm och då får jag ju träffa en av systrarna och flera vänner. YES!